Kristen dogmatik

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
====== Det offentliga predikoämbetet ======

**(DE MINISTERIO ECCLESIASTICO)**

===== 1. Begreppet ”predikoämbete” =====

Termen ”predikoämbete” används både i Skriften och i det kyrkliga språkbruket i en allmän och en trängre betydelse. I dess allmänna betydelse betecknar det varje sätt att förkunna evangelium eller att förvalta nådemedlen, vare sig det sker genom de kristna – åt vilka evangelium och nådemedlen ursprungligen getts och anbefallts – eller genom de valda, offentliga tjänarna (//ministri ecclesiae//) på uppdrag av de kristna. Här använder vi ”det offentliga predikoämbetet” i uttryckets trängre mening, dvs. som beteckning på det ämbete genom vilket nådemedlen, som ursprungligen och oförytterligt anförtrotts de kristna, förvaltas på dessas uppdrag, alltså på allas vägnar. I denna trängre bemärkelse förutsätter predikoämbetet alltid förekomsten av kristna församlingar. Bara där det finns en församling, kan predikoämbetet upprättas. I Om påvens makt och överhöghet står det: ”Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare” (med kyrkan åsyftas här lokalförsamlingarna).((SKB, s. 351.))

Detta är skriftenligt. Sedan församlingar uppstått på Kreta genom förkunnelse av evangelium, ger Paulus åt Titus uppdraget att i varje stad (dvs. i de städer där det fanns församlingar) insätta äldste, som han även kallar församlingsföreståndare eller biskopar (Tit. 1:5, 7). I de församlingar som hade uppstått under den första missionsresan i Mindre Asien insatte Paulus och Barnabas på återresan i varje församling (dvs. där det redan fanns församlingar) äldste. Att det offentliga predikoämbetet förutsätter församlingar, framgår vidare av att Skriften nämner församlingar som helhet och varje enskild medlem som föremål för ämbetes utövning (så i 1 Tim. 3:5 ”sköta Guds församling”, Apg. 20:28 ”Så ha nu akt på hela den hjord ...”, v. 28b ”vara herdar för Guds församling”, v. 31 ”förmanat var och en särskilt”, 1 Petr. 5:3 ”bli föredömen för hjorden.”).

Detta ämbete och dess funktioner kallas ”offentliga” inte med syftning på den plats där de utförs, utan i betydelsen: på församlingens uppdrag, i församlingens tjänst och till godo för församlingen – på samma sätt som när vi talar om offentliga tjänstemän och offentlig tjänst i det borgerliga samhället. Det offentliga predikoämbetets funktioner är således offentliga inte bara när deras innehavare förkunnar Ordet för hela församlingen, utan även när de tar hand om de enskilda själarna i själavården.

Där det inte finns några kristna församlingar, t.ex. i hednaländer, finns det inte heller något ämbete å församlingens vägnar. Men så snart genom missionsverksamhet en församling uppstår, har förutsättningen skapats för att det offentliga predikoämbetet skall kunna komma till stånd. Efter att ha visat att en särskild kallelse hör till det offentliga lärandet bland de kristna, fortsätter Luther: ”Detta är kallelsen till det offentliga ämbetet bland de kristna. Men skulle man komma bland folk, där det inte fanns några kristna, skall man göra som apostlarna och inte vänta på en kallelse ... och någon må säga: Här finns det inga kristna, jag skall predika och undervisa dem i kristendomen. Och om då en hop skulle slå sig ihop och välja och kalla mig till att vara deras biskop, så skulle jag ha en kallelse.”((WA 16, 35.))

===== 2. Förhållandet mellan det offentliga predikoämbetet och alla kristnas andliga prästadöme =====

Alla kristna, dvs. de människor som kommit till tro på Kristus, äger det andliga, prästadömet och därmed kallelsen att förkunna evangelium. Aposteln talar i 1 Petr. 2:9 inte till de äldste eller biskoparna utan till alla kristna. Det andliga prästadömet är visserligen en förutsättning för predikoämbetet. Det är Guds vilja och ordning att de äldste eller biskoparna tas ur de troendes eller de andliga prästernas skara och inte ur de otrognas. Detta framgår tydligt av förteckningen över de egenskaper, som en äldste eller biskop skall ha. Alla i 1 Tim. 3 och Tit. 1 uppräknade positiva och negativa egenskaper (väl skickad att undervisa, mild, icke stridslysten, icke sniken) förutsätter den personliga tron på Kristus.

Ändå skiljer Skriften strängt mellan det andliga prästadömet och det offentliga predikoämbetet. Detta framgår tydligt av att Skriften vid sidan om den allmänna förmågan att undervisa som varje kristen äger (Joh. 6:45, 7:38-39, 1 Kor. 2:15-16, 1 Joh. 2:27) kräver en särskild undervisningsskicklighet, och av att Skriften – vid sidan om den kallelse att förkunna Ordet som det andliga prästadömet har (1 Petr. 2:9, Kol. 3:16, Jes. 40:9) – kräver en särskild kallelse. Skriften säger varnande: ”Förhasta dig icke med handpåläggning” (1 Tim. 5:22) och befaller att valet av de äldste eller biskoparna skall ske enligt de kvalifikationer som den särskilt räknar upp som nödvändiga för att utöva prästämbetet (1 Tim. 3:1-7, Tit. 1:6-12). Luther: ”Hurudana de biskopar och herdar som man skall välja skall vara, lär oss Paulus tillräckligt i Tit. 1:5 ff och 1 Tim. 3:2 ff.”((WA 12, 193 f.))

Det är känt att Luther å ena sidan kraftfullt framställer det andliga prästadömets rättigheter, färdigheter och skyldigheter och å andra sidan skarpt skiljer mellan det allmänna prästadömet och det offentliga predikoämbetet. Om det andliga prästadömet säger han: ”I och med att vi genom denne präst((Kristus)) och hans prästadöme blivit kristna och genom tron i dopet blivit införlivade med honom, får vi även rätt och fullmakt att inför varje människa lära och bekänna det Ord vi fått av honom, var och en i enlighet med sitt stånd. Ty fast vi inte alla är i det offentliga ämbetet och kallelsen, så skall och bör varje kristen ändå lära, undervisa och förmana sin nästa, när och var det behövs.”((WA 41, 211. )) Luther påpekar också att nådemedlen till väsen, kraft och verkan är desamma, vare sig de nu förvaltas av alla kristna eller av tjänarna i det offentliga ämbetet. Han skriver: ”Vi står fast vid att det inte finns något annat Guds Ord än allenast det som alla kristna befallts att förkunna, att det inte finns något annat dop än det som alla kristna kan ge, att det inte finns någon annan åminnelse av Herrens nattvard än den som varje kristen kan fira ... även att ingen annan kan eller skall bedja än allenast den kristne, dessutom att ingen annan skall döma om läran än allenast den kristne. Dessa är emellertid de prästerliga och de kungliga ämbetsfunktionerna.”((WA 12, 189 f. ))

Å andra sidan betonar Luther skillnaden mellan alla kristnas prästadöme och det offentliga predikoämbetet med följande ord: ”Även om vi alla är präster, så kan och skall vi fördenskull inte alla predika eller lära och regera. Man måste ju ur hopen avskilja och utvälja några, åt vilka detta ämbete anförtros, och den som får sådant ämbete, han är inte för ämbetets skull präst – vilket alla andra är – utan han är alla andras tjänare. Och om han inte längre kan eller vill predika eller tjäna, så återgår han till den allmänna hopen, anbefaller ämbetet åt en annan och är inte annorlunda än varje vanlig kristen. Se, man måste alltså skilja mellan predikoämbetet eller tjänsten och alla döpta kristnas gemensamma prästadöme.”((WA 41, 210.))

I en närmare förklaring till nödvändigheten av en särskild kallelse, när det gäller att utöva det offentliga predikoämbetet, säger Luther: ”Alla kristnas gemensamma rätt kräver emellertid, att en eller så många som församlingen vill ha skall utväljas och insättas, och de utövar detta ämbete offentligt i alla deras namn och i deras ställe som har just samma rättighet, så att det inte skall bli en förfärlig oordning bland Guds folk och kyrkan blir ett Babylon.”((WA 12, 189.))

===== 3. Det offentliga predikoämbetet är inte någon mänsklig utan en gudomlig ordning =====

Det är inte en mänsklig utan en gudomlig ordning att de kristna utövar det andliga prästadömets funktioner, dvs. förkunnar evangelium, såväl i sina hem som i umgänget med bröderna och med världen. Likaså är det inte bara en mänsklig utan en gudomlig ordning att de kristna som bor på en ort träder i gemenskap med varandra, bildar en församling och tillsätter personer som är utrustade med särskild undervisningsskicklighet, för att dessa på deras uppdrag skall förkunna Guds Ord offentligt (i offentlig sammankomst) och enskilt (för enskilda kristna).

När det gäller skriftbevis för detta, ser vi inte bara att apostlarna i de församlingar som uppstått insatte äldste eller biskopar, vars ämbete var att försörja församlingarna offentligt och enskilt med Guds Ord, utan det berättas också uttryckligen om att Paulus – när denna ordning inte hade följts i församlingarna på Kreta – befallde Titus som lämnats kvar där att insätta sådana äldste eller biskopar i de enskilda församlingarna (Tit. 1:5). Äldste och biskopar är i Skriften samma sak, därför att uttrycken används utan åtskillnad (Tit. 1:5, 7, Apg. 20:17, 28).((1917 års bibel har ”församlingsföreståndare” istället för ”biskop”. (Öv:s anm.))) Dessa äldste eller biskopar (själasörjare i församlingen) beskrivs noga i Skriften, både när det gäller deras personliga beskaffenhet och när det gäller de funktioner som åligger dem. De skall inte bara vara kristna utan föredömliga kristna, föredömen för hjorden (1 Petr. 5:3) och ha ett gott rykte även inför världen (1 Tim. 3:7).

De dygder som skall känneteckna dem, och de brister som inte får finnas hos dem, uppräknas i katalogform i 1 Tim. 3 och Tit. 1. Beträffande deras kunskaper i den kristna läran och deras undervisningsskicklighet sägs det att de skall vara väl förtrogna med den sunda, dvs. den rena läran och behärska både tesen och antitesen, dvs. vara istånd att rätt undervisa församlingen och att vederlägga villolärarna (Tit. 1:9-11). De skall inte bara väl förestå sitt eget hus utan också sköta Guds församling (1 Tim. 3:5) och vara herdar för Guds församling (Apg. 20:28), vara herdar för den hjord som anförtrotts åt dem (1 Petr. 5:1 ff), ha akt på hela hjorden (Apg. 20:28), förmana var och en särskilt (Apg. 20:31), vaka över själarna som sådana som skall avlägga räkenskap (Hebr. 13:17). Av detta framgår att det offentliga predikoämbetet inte är någon mänsklig utan en gudomlig ordning.

Mot predikoämbetets gudomliga ordning har det invänts (t.ex. av Höfling), att det som Paulus och Barnabas gjorde i Apg. 14:23 och Paulus befallde i Tit. 1:5 ff endast hade tidsbegränsad och lokal giltighet, nämligen för de förhållanden som rådde under den första tiden och i den apostoliska kyrkans ”nyss uppkomna församlingar”. Men om detta står det ingenting i texten. Församlingarna beskrivs där helt enkelt som församlingar, i vilka de äldste eller biskoparna skall vara Guds förvaltare. Även församlingar som nyss uppstått och är unga är riktiga församlingar. En församling är en församling tack vare den omständigheten, att den finns till redan innan det offentliga predikoämbetet upprättats. Därför kan vi inte begränsa ordningen med äldste och biskopar till den apostoliska tidens tidsbundna och lokala förhållanden.

Med rätta säger de lutherska bekännelseskrifterna: ”Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.”((SKB, s. 351. )) Det är alltså inte överlämnat åt de kristnas godtycke, om de skall upprätta och upprätthålla det offentliga predikoämbetet. Därtill är de bundna av Guds Ord. Med rätta säger Dr C.F.W. Walther: ”Prediko- eller prästämbetet är ett av Gud själv stiftat ämbete” och ”Predikoämbetet är inte något godtyckligt ämbete utan ett ämbete som kyrkan är befalld att upprätta, och som kyrkan normalt är bunden vid ända till tidens ände.”((Kirche und Amt, s. 193, 211. )) Så även Apologin: ”Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften.”((Ministerium Dei habet mandatum Dei. SKB, s. 223.))

Det offentliga predikoämbetet var på 1800-talet föremål för stora stridigheter inom den lutherska kyrkan, men utan några tillfredsställande reslutat. Det var endast ett fåtal, t.ex. Stroebel,((Jfr Zeitschrift fuer luth. Theol. u. Kirche, 1852, s. 699 f.)) som intog den rätta, skriftenliga inställningen mellan två avvägar. Teologen Höfling i Erlangen erkände att predikoämbetet var en gudomlig ordning, men endast i den meningen att ”allt som är förnuftigt, ändamålsenligt och sedligt sett nödvändigt” kan kallas för gudomlig ordning, och inte i den meningen att det finns en gudomlig befallning om predikoämbetet. Han anser att man på grund av Apg. 14:23 och Tit. 1:5 ”inte får dra några dogmatiska slutsatser som gäller för all framtid”, eftersom det rör sig om ”alldeles nyss uppkomna församlingar” och ”förhållanden i början”.((Jfr Grundsätze Kirchenverfassung, Erlangen 1850, Erl. Zeitschr. 1850, s. 317 ff. ))

Den egentliga orsaken till att Höfling anser sig vara tvungen att avvisa predikoämbetets gudomliga ordning finner vi emellertid på annat håll. Han menar att om man antar att det finns en gudomlig befallning om att nådemedlen skall förvaltas av offentliga tjänare, så skulle detta innebära att man därigenom för in ett gammaltestamentligt, lagiskt drag i Nya testamentets kyrka. Men detta argument bevisar alltför mycket. Till grund för förvaltningen av Guds Ord från alla kristnas sida i kraft av deras andliga prästadöme ligger inte bara ”en inre sedlig nödvändighet” utan även en uttrycklig gudomlig befallning. Alla kristna skall rannsaka Skriften, skall låta Kristi Ord bo ibland dem, skall förkunna Guds härliga gärningar osv. Här har vi också att göra med imperativformer eller befallningsord, alltså med gudomlig ordning i betydelsen gudomlig befallning. Om nu något ”ceremoniallagiskt drag” skulle vara fäst vid Guds befallning eller ordning, måste vi också förneka den gudomliga ordningen att alla kristna har ansvar för förvaltningen av nådemedlen för att bevara dem från ceremoniallagiska avvikelser. Samma sak gäller om dopet och nattvarden, om helgelsen och de goda gärningarna och om allt annat som är Guds genom bud och befallning uttryckta ordning (1 Tess. 4:3, 1 Joh. 3:23 m.fl.).

Kort sagt: Höfling skapar motsättningar där det inte finns några. Något lagiskt drag besmittar inte, som Höfling menar, den gudomliga befallningen och den gudomliga ordningen. Höfling tar således fel, när han i tredje upplagan av sin bok medger att det andliga ämbetet i och för sig är gudomligt instiftat men inte det för gemenskapens skull upprättade offentliga predikoämbetet som hör – ”om än med inre nödvändighet” – till mänsklig kyrko- och gudstjänstordning.

Hos Höfling sammanhänger sättet att argumentera med Erlangenteologins särprägel. Han åberopar uttryckligen sin konsensus med sina kollegor((Jfr Erl. Zeitschr. 1852, s. 152. )) och i synnerhet det skriftbevis som Hofmann fört fram för hans (Höflings) lära.((Jfr Grundsätze, 1850, s. 50. )) Hofmann intar emellertid följande teologiska ståndpunkt: han anser att man vid framställningen av den kristna läran från första början skall bortse ifrån den heliga Skrift och låta det pånyttfödda jaget göra sina självständiga utsagor. Skulle någon hämta den kristna läran från den heliga Skrift, som ligger utanför honom, så skulle den kristna läran därmed erhålla en lagisk prägel eller göras till en ”samling av troslagar.”((Jfr Schriftbeweis, I, s. 9 ff. )) Först efteråt skall man jämföra det som det pånyttfödda jaget med inre nödvändighet och självständigt utsagt med Skriften. Hofmann har dock aldrig företagit denna prövning inför Skriften. Han har istället korrigerat Skriften i enlighet med det som med inre nödvändighet utvecklats ur det inre, vilket medfört att //satisfactio vicaria// strukits som en Skriftens lära.

Höflings tillvägagångssätt liknar detta. För att kunna ifrågasätta den gudomliga befallningen om predikoämbetets ordning, påstår han att den apostoliska förebilden och den apostoliska befallningen ifråga om ordningen och insättandet av äldste eller biskopar bara syftar på den apostoliska tiden och de nyss uppkomna församlingarna. Uppsåtet är detsamma, när han påstår att presbyteriatets eller episkopatets funktioner inte är bestämda i Skriften. Vidare säger han att det apostoliska presbyteriatet snarare haft en ”styrande” uppgift. Men Skriften betecknar undervisandet i Guds Ord och vederläggandet av villoläror som presbyterernas eller biskoparnas huvuduppgift.

Höfling kan i viss mån ursäktas av att hans motståndare (Munchmeyer, Löhe, Kliefoth m.fl.) lagt fram en starkt romaniserande ämbetslära, nämligen läran att det offentliga predikoämbetet inte överförs genom kallelse från den kristna församlingen som den ursprungliga innehavaren av all andlig fullmakt, utan är en gudomlig instiftelse i den meningen att det omedelbart övergått från apostlarna till deras lärjungar som ett särskilt stånd, och att detta stånd fortplantar sig självt genom prästvigningen. Man uttryckte sig också som om nådemedlen fick sin rätta kraft och verkan, när de förvaltades av de ämbetspersoner som fått sin makt på detta sätt. Mot denna karikatyr av läran om det offentliga predikoämbetet säger Höfling med rätta, att ämbetets offentliga förvaltare därigenom görs till ett ”nådemedel” vid sidan om Ord och sakrament. Men Höflings polemik kan ingalunda tillämpas på predikoämbetet, såsom det lärs i de lutherska bekännelseskrifterna. Genom att detta ämbete har Guds befallning blir dess offentliga tjänare lika litet nådemedel och ceremoniallagiska organ, som att alla kristna blir nådemedel och ceremoniallagiska organ genom att deras undervisning sker i enlighet med Guds befallning och ordning.

Till detta kommer att den lutherska läran om predikoämbetet mycket uttryckligt inskärper, att nådemedlens kraft och verkan inte på något sätt är beroende av den offentlige tjänarens person, utan att de har all kraft i sig själva, helt oberoende av vem som förvaltar dem. Höfling har således inte lyckats hålla balansen i kampen mot en grov, romaniserande förvillelse. I syfte att grundligt vederlägga Löhes och andra romaniserande teologers föreställning om ett omedelbart, gudomligt insättande i det offentliga predikoämbetet trodde han sig vara tvungen att förneka, att ett genom församlingen förmedlat insättande i ämbetet skulle vara en gudomlig ordning eller ha gudomlig befallning. Han avvek således åt andra hållet.

Skriftenligt sammanfattar Stroebel((Jfr Zeitschr. f. luth. Theol. u. Kirche, 1852, s. 699.)) den lutherska läran på ett sätt som utesluter både Löhes och Höflings lära: ”Vår kyrkas lära om det andliga ämbetet är kort sagt denna: Att för sin nästa förkunna Guds Ord, att räcka sakramenten, att förlåta synderna, att utföra handpåläggning, därtill har varje döpt kristen gudomlig rätt (under vissa omständigheter en ofrånkomlig skyldighet) som andlig präst. Han skall dock på grund av den Gud behagliga ordningen bara utöva den i nödfall och i övrigt låta sig betjänas av den själavårdare som på ordentligt sätt kallats genom församlingen. Men den kristna församlingen måste veta, att den inte får låta det av Herren stiftade andliga ämbetet falla eller låta det förslavas av den rasande pöbeln eller andliga eller världsliga tyranner, utan alltid skall fylla det på nytt med dugliga, trogna och gudfruktiga män, till dess Herren återkommer. Och själavårdarna själva skall i alla anfäktelser fast trösta sig med att det ämbete som de fått av församlingen lika visst är ett gudomligt ämbete att endast förvaltas i Kristi namn, som om de fått det av Kristus själv. Ty en ologisk slutsats är detta: Den som inte fått sitt ämbete omedelbart från Herren utan från församlingen, har det av människor och är människornas tjänare.”((Jfr avvisandet av Höflings lära i Lehre und Wehre, 1870, s. 174, av Löhes lära i L. u. W., 1870, s. 161 ff, och av bägges villoläror i L. u. W., 1855, 1 ff).))

===== 4. Det offentliga predikoämbetets nödvändighet =====

Fast man måste hålla fast vid att det offentliga predikoämbetet, som överförs på ett medelbart sätt genom församlingens kallelse, är en gudomlig ordning, får man likväl inte tillskriva det en absolut nödvändighet. Den Helige Ande verkar i människornas hjärta och framkallar och upprätthåller tron även genom evangeliets förkunnelse från alla kristnas sida. Det måste ständigt framhållas att de kristnas förkunnelse av Ordet i sina hem, i umgänge med bröderna och i umgänge med världen inte står i de kristnas godtycke, utan det rör sig om en gudomlig ordning. Rättar sig de kristna inte efter denna ordning, så avfaller de från sin kallelse som kristna och tillfogar den kristna kyrkan obeskrivlig skada. Luther skriver mycket allvarligt om detta: ”Det kan hända, att världen kommer att bli så epikureisk att man i hela världen inte kommer att ha en enda offentlig predikstol, och att den offentliga predikan är idel epikureisk styggelse, och att evangelium bara blir bevarat genom husfäderna i hemmen.”((WA B 11:2, 122. )) Det har redan tidigare påpekats, att även det blott lästa Ordet är ett nådemedel.

Sanningen att det offentliga predikoämbetet inte är absolut nödvändigt, skall emellertid inte missbrukas till förakt för det. Detta missbruk föreligger 1. då de kristna är försumliga, när det gäller att höra den offentliga predikan och ursäktar sig med att de kan läsa samma ord i sina hem,((WA 28, 628. )) och 2. då de som innehar det offentliga ämbetet försummar sitt ämbete och ursäktar sig med att den hjord som anförtrotts dem kan och skall försörja sig själv i kraft av det andliga prästadömet (Hes. 3:17 ff, Jes. 56:10 ff, 2 Tim. 4:2 ff, 1 Tim. 4:13 ff, Fil. 2:21), 3. då de kristna försummar att grunda och upprätthålla skolor, där män fostras till tjänst i kyrkans offentliga ämbete. Det kraftigaste som någonsin skrivits mot denna lättja finns att läsa i Luthers två skrifter: ”Predikan om att man skall hålla barnen i skolan”((WA 30:2, 517, )) och ”Till rådsherrarna i alla Tysklands städer, att de skall upprätta och underhålla kristna skolor”.((WA 15, 27 ff.))

===== 5. Kallelsen (vocatio) till det offentliga predikoämbetet =====

Om kallelsens nödvändighet säger Augsburgska bekännelsen: ”Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.”((Art. XIV, SKB, s. 61. )) Detta är skriftenligt, ty liksom profeterna och apostlarna kallades av Gud på ett omedelbart sätt (//vocatio immediata//, Jer. 1:7, 26:12, Luk. 11:49, Apg. 22:21, Jer. 23:21, 32), är det nu Guds vilja och ordning att Ordets offentliga tjänare skall kallas på ett medelbart sätt genom församlingen (//vocatio mediata//). Det är av största vikt att hålla fast vid att den medelbara kallelsen inte är mindre gudomlig än den omedelbara. Om de på medelbart sätt kallade äldste och biskoparna heter det i Apg. 20:28 att Den Helige Ande satt dem ”till att vara herdar för Guds församling”. Detta är av största betydelse såväl för Ordets offentliga tjänare som för dem som de betjänar.

Det har i kyrkan och i världen stridits mycket om vilka de personer är genom vilka Gud insätter prästerna. Påven förklarar att det endast är han som kan frambringa präster genom de av honom utsedda biskoparna. Anglikanerna vill skapa präster genom biskopar som står i den apostoliska successionen. Romaniserande lutheraner vill låta rätta kyrkotjänare bli till genom att det andliga ståndet fortplantar sig självt. Även konungar och furstar har gjort anspråk på att kunna tillsätta predikanter för andra utan att dessa blir tillfrågade. Men enligt Skriften är det bara de människor som Kristus anbefallt Ordet och sakramenten som har rätten och fullmakten att tillsätta predikanter, och dessa är de troende eller de kristna och ingen annan i världen (1 Kor. 3:21). Att Kristus i Matt. 28:18-20 intill den yttersta dagen har anbefallt Ordet och dopet åt de kristna (och inte åt apostlarna personligen) framgår av slutorden. Även i befallningsorden i samband med nattvarden (1 Kor. 11:24) tilltalas inte bara apostlarna för egen del utan alla kristna fram till den yttersta dagen, vilket 1 Kor. 11:26 uttryckligen säger.((Jfr Om påvens makt och överhöghet, SKB, s. 351 f.))

När det i bekännelseskrifterna sägs: ”Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare”,((Ibid., s. 351.)) så avser ordet ”kyrkan” de lokala församlingarna (//ecclesiae particulares//), vilket framgår av det där anförda skriftstället Matt. 18:20. Enstaka personer och grupper kan på ett giltigt sätt kalla till ämbetet, men endast när denna makt överförts på dem från dem som besitter denna makt ursprungligen (//principaliter//), eller i varje fall getts dem med dessas tysta samtycke. Mot valet genom församlingen har dock några invändningar rests:

1. Det har sagts att det i Apg. 14:23 och Tit. 1:5 inte står något om ett val genom församlingen utan tvärtom bara berättas om vad Paulus och Barnabas gjort och om vad Titus skall göra. Det står inget om församlingarnas verksamhet eller ens om deras medverkan. Men Luther påminner med rätta om att Titus ”i enlighet med apostelns föredöme insatt dem genom folkets omröstning, i annat fall skulle Pauli ord stå i strid med apostlarnas exempel”.((WA 10:2, 220 f. )) Dessutom framkommer det av det i grundtexten använda ordet i Apg. 14:23 (Meyers övers. av //keirotonein//: ”välja genom röstning”), att en omröstning ägt rum i församlingen vid tillsättandet av de äldste.

Meyer kommenterar detta ställe så: ”Paulus och Barnabas föranstaltade val av deras äldste, dvs. de ledde röstningssammanträden i församlingarna.” Som stöd för denna tolkning anför Meyer följande: ”Analogin i Apg. 6:2-5 kräver att man lägger märke till det ord som valts, vilket härstammar från det gamla valförfarandet med handuppräckning, ett ord som i Nya testamentet bara förekommer här och i 2 Kor. 8:19 och som förbjuder den allmänna betydelsen av //constituebant//, insatte, (Vulgata, Hammond, Kuinoel m.fl.) eller //eligebant//, utvalde, (de Wette), som om utnämningen blott skett genom apostlarnas maktfullkomlighet (Löhe). … Riktigt Erasmus: //suffragiis delectos// (utvald genom röstning). … På ett helt egenmäktigt och felaktigt sätt katolikerna: att det skulle syfta på handpåläggningen vid de äldstes vigning.” Tillsättning av präster genom församlingens omröstning höll i sig under de första århundradena i kyrkan. Det framgår också av påpekandet i Om påvens makt och överhöghet: ”Ty fordom utvalde menigheten sina herdar och biskopar.”((SKB, s. 352, jfr Walther, Kirche und Amt, s. 281 ff. äv. s. 248 ff.))

2. Invändningen att himmelrikets nycklar, Matt. 16:18-19, ursprungligen överlämnades åt Petrus som en privilegierad person och inte åt alla troende saknar berättigande, därför att det på detta ställe talas om Petrus i egenskap av att han tror och inte i egenskap av att han är apostel eller en privilegierad person. Till detta kommer dessutom att himmelrikets nycklar inte är något annat än nådemedlen eller evangelium. Det är genom att räcka fram evangelium – och inte genom något annat – som synderna förlåts och himlen öppnas. Genom att hålla tillbaka evangelium för uppenbart obotfärdiga står synden kvar och himlen tillsluts. I och med att de troende är de människor, åt vilka Kristus anförtrott nådemedlen, har himmelrikets nycklar överlämnats åt dem (jfr Chemnitz: ”Luther lärde utifrån Guds Ord, att Kristus överlämnade och anförtrodde nycklarna, dvs. förvaltandet av ord och sakrament, åt hela kyrkan”).((Examen, 1667, s. 223))

3. Mot valet genom församlingen har det slutligen invänts, att predikoämbetet härrör från apostlarnas allmänna kallelse, såsom de lutherska bekännelseskrifterna säger (ej i SKB, Traktaten om påvens makt och överhet, tyska texten: ”haben wir eine gewisse Lehre, dass das Predigtampt vom gemeinen Beruf der Apostel herkommet”, ”vi har en säker lära, att predikoämbetet kommer av apostlarnas allmänna kallelse”).((BS 474, 10 ff, Trigl., s. 506.)) Detta uttalande strider emellertid inte mot andra utsagor i bekännelseskrifterna, där predikoämbetet sägs bli till genom församlingens kallelse.((Jfr SKB, s. 351. )) Apostlarnas ämbete och kyrkans senare tjänares ämbete är till innehåll och kraft detsamma, ty liksom apostlarna inte förkunnade sitt eget utan Guds Ord, så skall även ”apostlalärjungarna” som kallas av församlingen endast predika Guds Ord. Förvisso talade och skrev apostlarna Guds Ord genom Guds ingivelse på ett ofelbart sätt, medan de av församlingen kallade Ordets tjänare är bundna till apostlarnas ord (Rom. 16:17). Men i båda fallen är det samma ämbete, eftersom ämbetet bara sysslar med förkunnandet av Guds Ord och förmedlar samma andliga gåvor. Därför finns det också en rad skriftställen, där apostlarna ställer sig själva i en och samma kategori som de av församlingen kallade äldste och biskoparna (jfr 1 Petr. 5:1 ff, 1 Kor. 4:1 ff, 2 Joh. 1, 3 Joh. 1, 1 Kor. 3:5 ff. m.fl.). Således håller inte heller denna sistnämnda invändning streck.

===== 6. Prästvigningen =====

Vigning under handpåläggning och bön av de till församlingens tjänst kallade är inte någon gudomlig utan endast en kyrklig ordning som Skriften omtalar men inte befaller (Apg. 13:3, 14:23, 1 Tim. 4:14 m.fl.) Prästvigningen hör således till adiafora. Det är inte genom prästvigningen utan genom kallelsen och dess antagande som en till ämbetet lämpad person blir präst.((Pieper-Muellers formulering utgår från en motsättning, som ej alltid behöver föreligga. Kallelsen inbegriper som regel just ordinationen, utan vilken den ej anses rättsligt fullbordad enligt den ordning, som kyrkan äger rätt att själv ålägga sig. Pieper-Muellers formulering äger sin aktualitet blott i nödfallssituationer. I det normala fallet innebär ordinationen ett effektivt meddelande av ämbetet, som också klart utsäges i Luthers ordinationsformulär: ”Är ni nu villiga och beredda att mottaga detta ämbete ... så vilja vi ... ordinera er”, WA 38, 428. (T. Hardts anm.) )) Luther: ”Det kommer an på huruvida kyrkan vill höra på biskopen och biskopen vill undervisa kyrkan ... Handpåläggning välsignar, bekräftar och intygar sådant liksom notarius och vittnen bekräftar ett världsligt ärende” osv.((WA 53, 258 f. Läs också [[https://dogmatik.se/doku.php?id=den-kristna-kyrkan#fn__43|Den kristna kyrkan, not 43]] ))

Även Schmalkaldiska artiklarna förklarar uttryckligen, att prästvigningen är en offentlig bekräftelse av kallelsen: ”Ty fordom utvalde menigheten sina herdar och biskopar. Därefter kom biskopen i den ifrågavarande församlingen eller från grannförsamlingen för att med händers påläggning stadfästa valet av den utsedde, och vigningen innebar icke något annat än ett sådant godkännande.”((Om påvens makt och överhöghet, SKB, s. 352. )) Fördenskull skall man inte praktisera den s.k. absoluta prästvigningen, dvs. prästvigning utan att en kallelse mottagits och accepterats, därför att den ger näring åt den felaktiga åsikten ”att en person genom prästvigningen upptagits i det s.k. andliga ståndet och således först i egenskap av vigd präst blivit valbar”.((Pieper-Muellers formulering kan här åberopa sig på fomkyrkligt stöd, men det bör uppmärksammas, att han icke uttrycker sig dogmatiskt. Prästvigning kan som i Sverige ske med stiftet som kallande kyrka och behöver ej bindas till lokalförsamling, jfr anm. till Pieper-Muellers behandling av lokalförsamlingen. (T. Hardts anm.) )) Det är självklart att även prästvigningen är en fullmakt som delegeras av församlingen, såsom det heter i bekännelseskrifterna: ”Dessa ord ha avseende på den sanna kyrkan, som då den ensam innehar prästadömet, också i sanning har rätt att välja och viga sina tjänare.”((SKB, s. 352.))

Häpnadsväckande ting lärs om prästvigningen inom kristenheten. Enligt romersk lära finns det inget annat sätt att bli präst på än genom att vigas av en av påven tillsatt biskop.((Jfr Trident., Sess. XXIII, can. 4. )) Denna iver ifråga om prästvigningen bygger på ett egenintresse, ty de ting som prästvigningen påstås åstadkomma är ytterst värdefulla för påvens rike. Det är inte bara så, att Den Helige Ande genom prästvigningen ges //ex opere operato// och ett outplånligt kännetecken, //character indelebilis//, inpräglas. Framför allt skänks makten att förvandla bröd och vin till Kristi lekamen och blod och frambära dessa som ett försoningsoffer för levande och döda och på så vis säkerställa påvens herravälde över samvetena och hans tillgång till denna världens skatter.((Jfr Trident., c. 1-4, can. 1-8. )) Anglikaner insisterar på att det bara är genom prästvigning genom biskopar med oavbruten apostolisk succession som människor kan bli biskopar, präster och diakoner och förvalta kyrkans ämbete. Romaniserande lutheraner, som inte medger att det offentliga predikoämbetet uppkommer genom församlingens kallelse, utan uppfattar det som ett särskilt kristet stånd som fortplantar sig genom att överföra ämbetet till nya medlemmar, gör naturligtvis prästvigningen till en gudomlig ordning.

===== 7. Det offentliga predikoämbetets förvaltare utgör inte ett särskilt andligt stånd skilt från de kristnas stånd =====

Även Luther anpassar sig ibland till det gängse språkbruket och använder uttrycken ”det andliga ståndet”, ”andliga” och ”präster” om dem som tjänstgör i kyrkliga ämbeten.((Jfr WA, 30:2, 526 ff, WA 6, 563 ff. )) Men Luther påminner också om att dessa beteckningar inte är hämtade från Skriften, och att de är mycket vilseledande. Enligt Skriften är alla troende eller alla kristna – och endast dessa – ”av andligt stånd” eller ”andliga” (1 Joh. 2:27, Gal. 6:1, 1 Petr. 2:5, 1 Kor. 2:15 m.fl.). Det är alltså ett språkbruk som strider mot Skriften, när man inom den kristna kyrkan talar om tjänarna som innehar kyrkliga ämbeten som ”andliga”, ”präster” o.d. Luther: ”Den Helige Ande har i Nya testamentet medvetet undvikit att beteckningen //sacerdos//, präst, ges åt någon apostel eller åt några andra ämbeten, utan reserverar beteckningen för de döpta eller kristna, som ett medfött familjenamn från dopet, ty ingen av oss blir i dopet apostel, predikant, lärare, kyrkoherde, utan alla är vi födda som idel präster. Därför tar man ut några från dessa födda präster och kallar och väljer dem som å allas vägnar skall utöva sådant ämbete.”((WA 38, 230.))

Vi uttrycker oss på ett skriftenligt sätt, när vi säger att det offentliga predikoämbetets förvaltare är tjänstemännen bland de kristna (//ministrantes inter Christianos//). Ordet och sakramenten, som de tjänar med, är och förblir den kristna församlingens omedelbara egendom och överförs av församlingen på allas vägnar till vissa personer för att de skall förvalta dem. I denna mening betecknas predikoämbetets förvaltare i Skriften inte bara som Guds och Kristi tjänare (1 Kor. 4:1, Tit. 1:7, 2 Tim. 2:24, Luk. 12:42) utan också som församlingens tjänare (2 Kor. 4:5).

Efter att ha sagt att benämningen ”präst” antingen härrör från judendomen eller hedendomen och upptagits ”till stor skada för kyrkan”, fortsätter Luther: ”Men enligt den evangeliska Skriften skulle det vara mycket bättre att kalla dem för tjänare, diakoner, biskopar, förvaltare. ... Paulus kallar också sig själv för //servum//, dvs. dräng. ... Det gör han för att han ingalunda skall upprätta ett stånd eller ’//ordo//’ (prästadöme), en rättighet eller en viss värdighet – vilket våra samtida vill – utan endast för att berömma ämbetet och verksamheten och låta prästadömets rättighet och värdighet förbli församlingens.”((W2 10, 1590 f.)) I denna mening säger även bekännelseskrifterna om kyrkans tjänare ”att församlingen står över dem” (//ecclesiam esse supra ministros//),((Om påvens makt och överhöghet, SKB, s. 342.)) ty kyrkan och hennes tjänare förhåller sig till varandra som ämbetsinnehavare och anställda eller med ämbetet betrodda.

I denna relation ligger också förklaringen till att församlingarna har rätten och skyldigheten att övervaka sina offentliga tjänares ämbetsutövning och att avsätta dem från ämbetet, om de inte längre har de av Gud föreskrivna kvalifikationerna och inte längre kan eller vill fullgöra ämbetets funktioner (Kol. 4:17, Joh. 10:5, Rom. 16:17-18, Matt. 7:15). Mot romarna skriver Luther: ”Om de alla är tjänare, så försvinner också deras prästerliga, outplånliga kännetecken och det eviga i deras prästerliga värdighet, och detta att man alltid måste förbli präst, är också bara ett uppdiktat ting. Man kan mycket väl avsätta en präst, då han inte längre vill vara trogen.”((WA 12, 190.))

Uttrycket att församlingarna genom kallelsen ”överlåter” ämbetet till därtill skickliga personer bör inte bestridas. Det måste anses vara ett fullt adekvat uttryck, så länge man håller fast vid Skriftens lära att Ord och sakrament överlämnats åt alla kristna till att ägas och förvaltas av dem. Medges det vidare att det bland de kristna skall finnas ett ämbete, i vilket enskilda, undervisningsskickliga personer betjänar församlingen med Ord och sakrament, så kan detta ämbete endast komma till stånd genom att det överlåts (”//Übertragung//”, delegering). Även Hase betecknar det som ”evangelisk kyrkolära” att ”i Kristus och i församlingen är källan till all kyrkomakt.

Därför är varje kyrkligt ämbete något som är överlåtet, och som vid missbruk återgår till församlingen. I nödfall kan varje andlig handling utföras av någon församlingsmedlen.”((Evang. Dogm. 3:e uppl., s. 494.)) Uttrycket ”överlåta” används ofta även av de gamla lutherska teologerna. Så skriver Brenz i sin kommentar till Joh. 20: ”Kyrkan har sina tjänare, åt vilka evangeliets offentliga handhavande är överlåtet.” Och Polycarpus Leyser skriver: ”Denna makt (nyckelmakten) har givits av Kristus till kyrkan (Matt. 18:18), som kan överlåta den till personer, som ordentligt och rättmätigt kallats därtill.”((Evangelienharmonie, kap. 92, s. 1748, jfr Walther, Kirche und Amt, s. 327 ff.))

Alldeles riktigt säger Hase att källan till all kyrkomakt enligt evangelisk lära ligger hos församlingen. Allt som prästerna gör i församlingen såsom präster är delegerat, dvs. de gör det endast på församlingens uppdrag. Detta gäller i synnerhet ifråga om bannlysning. Enligt bekännelseskrifterna skall alla kyrkoherdar ha domsrätten ”att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som är skyldiga till uppenbara synder.”((Om påvens makt och överhöghet, SKB, s. 352 f.)) Men detta skall inte ske ”utan lagligt förfarande”((SKB, s. 353)) och till detta ”lagliga förfarande” hör även det, att fallet behandlats inför församlingen och bedömts av denna.((Jfr SKB, s. 350-351. )) Luther: ”Den församling som skall anse en sådan människa som bannlyst, måste veta och vara viss om på vad sätt hon förtjänat bannlysningen och kommit dithän, såsom Kristi text här((Matt. 18:17-18)) anger, i annat fall skulle den kunna luras och acceptera en lögnaktig bannlysning och därmed göra sin nästa en oförrätt. ... Här, när det är fråga om själarna, skall också församlingen vara med som domare och husmoder.”((WA 30:2, 502. )) Löscher betecknar det med rätta som luthersk lära, att församlingen bedömer och beslutar om bannlysningen, medan prästen i sin egenskap av kyrkans offentlige tjänare har att meddela bannlysningen.((Jfr Fortgesetzte Sammlung etc. 1724, s. 476).))

===== 8. Predikoämbetets makt (potestas) =====

Eftersom predikoämbetet är det ämbete som skall lära Guds Ord, medan människoord är förbjudna i kyrkan, skall predikoämbetet åtlydas som Gud själv så länge det förkunnar Guds Ord (Hebr. 13:17, Luk. 10:16). De kristna har inte någon befallning utan istället ett strängt förbud att vara lärarna lydiga när de går utöver Guds Ord (Matt. 23:8, Rom. 16:17). Adiafora skall inte regleras av prästen utan av de lokala församlingarna genom överenskommelser.

Mot romarnas åberopande av Hebr. 13:17, Luk. 10:16 m.fl. säger Apologin: ”Ty säkert är, att det ordet: Den som hör er, han hör mig, icke talar om människostadgar, utan fastmera mot dem. Apostlarna får här icke ett oinskränkt uppdrag, såsom det heter, utan en försäkran om ett giltigt, bestämt uppdrag, dvs. ett bevis för att vi skola tro dem på grund av en annans ord och icke på grund av deras eget. ... Men ordet: Den som hör er, han hör mig, kan icke förstås såsom gällande människostadgarna. Ty Kristus kräver, att de skola predika och lära så, att man hör honom själv, och därför säger han: Han hör mig. Därför vill han, att vi skola lyssna till hans röst och hans ord, men icke till människostadgar. Detta ord, som är ett det kraftigaste stöd för vår mening och innehåller den viktigaste lära och den största tröst, förvränga nu dessa åsnor till att åsyfta sådant lappri som olika slags mat, kläder och dylikt. De anföra även detta ord: Varen edra förmän lydiga (Hebr. 13:17). Detta ord kräver lydnad mot evangelium, men det grundar icke ett biskopsvälde vid sidan av evangeliet.”((SKB, s. 304 f.))

===== 9. Kyrkans tjänares förhållande sinsemellan =====

Den grundläggande sanningen att Kristus genom sitt Ord är envåldshärskare i kyrkan reglerar även kyrkans tjänares förhållande till varandra. Liksom kyrkans tjänare inte har något herravälde över församlingen, så har ingen av dem herravälde över andra kyrkans tjänare. Varje form av över- och underordnande sker enligt mänsklig och inte enligt gudomlig rätt.

Luthers axiom är skriftenligt: ”Varken är påven över biskoparna eller biskoparna över presbytererna genom gudomlig rätt.” Romarnas motsatta lära,((Jfr Trident., Sess. XXIII, can. 6, )) som företräds även av anglikanerna och andra romaniserande protestanter, har inte det ringaste stöd i Skriften. När det gäller just den påstådda skillnaden mellan presbytererna och biskoparna, bör det observeras att Skriften kallar precis samma personer än för äldste, än för biskopar, vilket klart framgår av Apg. 20:17, 28 och Tit. 1:5, 7. Kort sagt, för mänskligt herravälde, vad namn det än må ha, finns det inget utrymme i den kristna kyrkan, därför att Kristus genom sitt Ord ensam regerar kyrkan.

===== 10. Predikoämbetet är det högsta ämbetet i kyrkan =====

Luther kallar ofta predikoämbetet för det högsta ämbetet i kyrkan. Vad han menar med detta, gör han sig stor möda att förklara. I kyrkan skall allting ske i enlighet med Guds Ord, dvs. Guds Ord skall vara normen för allt. Överförs Ordets ämbete till någon i den kristna församlingen, så innehar han alltså läroämbetet och därmed det allrahögsta och allraviktigaste ämbete som kan finnas i kyrkan.

Luther skriver: ”Förlänas Ordets ämbete åt någon, så förlänas åt honom alla ämbeten som genom Ordet utövas i kyrkan, dvs. makt att döpa, att välsigna((bröd och vin, förvalta nattvarden)),((Jfr WA 12, 182.)) att binda och lösa, att bedja, att döma. Ty ämbetet att predika evangelium är det högsta av alla, ty det är det rätta apostoliska ämbetet som lägger grunden till alla andra ämbeten, vilka det tillhör att bygga på det första ämbetet, nämligen de ämbeten som innehas av lärarna och profeterna, de styrande och dem som har gåvan att bota sjuka.”((WA 12, 191. )) Vidare: ”På den som åläggs predikoämbetet, läggs det högsta ämbetet i kristenheten.”((WA 11, 415 f., likaså WA B 7, 117 f. )) Även Dr C.F.W. Walther säger: ”Predikoämbetet är det högsta ämbetet i kyrkan, ur vilket alla andra kyrkliga ämbeten flyter fram.”((Kirche und Amt, s. 342 f.))

===== 11. Antikrist =====

Skriften använder uttrycket ”antikrist” i en allmän och i en speciell betydelse. Alla villolärare kallas i 1 Joh. 2:18 för ”antikrister”. Varför de betecknas så visar Skriften tillräckligt klart. Eftersom Skriften befaller att det skall vara Kristi Ord allena som lärs och regerar i kyrkan (Matt. 28:20, Joh. 8:31-32, 17:20, 1 Petr. 4:11, 1 Tim. 6:3 ff), är alla som lär något annat därigenom Kristi motståndare och upprorsmän i hans rike.

Men det är uppenbart att ordet antikrist i 2 Tess. 2:3-12 används i en speciell betydelse, nämligen som beteckning på en alldeles bestämd motståndare till Kristus, i vilken de ”många antikristerna” är sammanfattade till en enda, så att i denne ende det särskilt förutsagda avfallet framträder. I denna speciella mening står antikrist i 1 Joh. 2:18 vid sidan om de många antikristerna som skild från dem (”Ni har ju hört att //en// antikrist skall komma, och redan har många antikrister uppstått”). Till uppfattningen att det grekiska ordet ”//erketai//” skall uppfattas i futural betydelse (”skall komma”) tvingar den motsättning det står i till ”//gegonasin//” i perfektum (”har uppstått”). Dessa de många antikristerna finns redan, men denne //ene// antikrist skall komma. I de många antikrister, som redan under apostlarnas tid uppträdde som falska lärare, är den ande verksam som kommer att kulminera i den ende, store antikrist. Detta är med korta ord meningen i Johannesstället. Paulus uttrycker samma sak i 2 Tess. 2:7 med orden: ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” Antikrists kännetecken beskrivs i detalj i 2 Tess. 2.

1. Den inställning som antikrist har betecknas rätt och slätt som avfall (v. 3). Naturligtvis skall man här inte tänka på något politiskt avfall, utan på ett avfall från den kristna religionen, därför att det i hela sammanhanget inte är tal om politiska och sociala ting utan om sådant som hör till religionens sfär. Det som antikrist företräder är ”orättfärdighetens alla bedrägliga konster”, ”lögnen”, och de som håller sig till antikrist har inte gett ”sanningen” rum, dvs. den kristna sanningen, och blir evigt förtappade (v. 10-12). Även Lunemann, som i övrigt missförstår hela avsnittet, säger med rätta angående ”//apostasia//” (avfallet): ”Det är inte uppror i politisk mening utan endast och allenast religiöst uppror, dvs. avfall från Gud och den sanna religionen, som ’//apostasia//’ avser. Till detta antagande tvingar 1. det som sägs om ’Laglöshetens människa’ i omedelbart samband med avfallet; 2. karakteriserandet av ’avfallet’ v. 3 som ’laglöshet’ v. 7; 3. Bibelns konsekventa språkbruk (jfr Apg. 21:21, 1 Tim. 4:1). Som otillåten måste man således förkasta åsikten att en blandning av religiöst och politiskt avfall avses.”((Jfr Meyer, Komment. 2 Tess. 2:3.))

2. Antikrist har sitt säte i Guds tempel eller Guds hus (v. 4), dvs. i den kristna kyrkan. Antagandet att antikrist skulle välja ett hedniskt avgudatempel som sitt säte förtjänar knappt att kallas ett infall. Paulus kallar inte avgudatemplen för Guds hus men väl den kristna kyrkan (1 Kor. 3:16 ff, 1 Tim. 3:15, 2 Tim. 2:20 m.fl.). Dessutom skulle inte antikrist vara någon ”laglöshetens hemlighet”, om hans säte vore i ett avgudatempel. Hans ondska skulle i så fall från första början vara uppenbar för de kristna.

3. Antikrists beteende motsvarar detta att han har sitt säte i templet. Han uppträder som om han själv var Gud (v. 4). Han upphöjer sig över alla auktoriteter som finns i världen. Hans förhävelse går t.o.m. så långt, att han sätter sig i Guds tempel som Gud och utger sig vara Gud. Vid orden ”över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt” skall man naturligtvis inte tänka på hedningarnas gudar, ty att upphäva sig över dessa är ingen ogudaktighet. Orden syftar på människor i världen som till sitt väsen inte är Gud, men som kallas gudar på grund av gudomliga funktioner som de fått i uppdrag att utöva, som t.ex. överhetens eller föräldrarnas myndighet (//dei nuncupativi//). Även uttrycket ”allt vad gud heter” är klart definierat i Skriften (Joh. 10:34-35, 1 Kor. 8:5).((Jfr Buddeus: Över alla magistrater, konungar och furstar, Super omnes magistratus, reges, principesque, Inst. Theol. Dogm., 1741, s. 1224.))

4. Antikrist är inte djävulen själv, som somliga har trott, men han kommer ”efter Satans tillskyndelse”, eftersom hans rike upprättas och stöds ”med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under” (v. 9). Med rätta fattar Luther genitiven ”lögnens” som hörande till alla tre substantiven. Kraftgärningarna, tecknen och undren hör till lögnens område, och lögnens fader är djävulen (Joh. 8:44).

5. Antikrist kommer att vara kvar till den yttersta dagen. Först när Kristus synligt uppenbarar sig vid domen kommer han att tillintetgöra honom (v. 8).

Vem är nu enligt denna beskrivning antikrist? Sätter vi ihop alla de anförda kännetecknen (de är ju också menade som en helhet), så passar de inte in på någon politisk maktinnehavare som t.ex. Nero eller Napoleon, ty dessa har inte gett sig ut för att vara kyrkliga storheter. De passar inte heller in på de uppenbart otroende och bespottarna (dessa vill ju inte ha något med Guds tempel att göra). De passar bara in på ett enda historiskt fenomen i världen: det romerska påvedömet.

I påvedömet ligger för det första det mest uttalade och största tänkbara avfallet från den kristna religionen, nämligen avfallet från den bibliska läran om arma syndares rättfärdiggörelse inför Gud utan egna gärningar av nåd allena, genom tron på Kristus. Utan denna lära kan, som Luther säger, kyrkan inte äga bestånd en enda timme (//una hora subsistere//),((W2 19, s. 168.)) men just denna lära är officiellt bannlyst av påvedömet, och påvekyrkans hela maskineri är inriktat mot denna lära.((Jfr Trident., Sess. VI, can. 11, 12, 20.)) Detta är sannerligen avfallet från den kristna religionen, och dess personlige representant, påven, är sannerligen Kristi och hans kyrkas störste motståndare under täckmantel av Kristi namn. Lika visst som att den kristna kyrkan består av människor som genom Den Helige Andes verkan tror att de utan gärningar för Kristi skull allena har en nådig Gud, lika visst är det också att påven i Kristi namn uttalar sitt anatema över hela den kristna kyrkan och ännu är i färd med att förstöra henne, t.ex. genom att förleda de barn som under honom genom det heliga dopet blivit medlemmar i den kristna kyrkan till att avfalla från Kristus och förtrösta på egna gärningar.

För det andra är påvedömet inte utanför utan inom den kristna kyrkan, därför att det under sig har många medlemmar av kyrkan, framför allt de döpta barnen men även sådana vuxna som trots sin förförande omgivning på grund av evangelium som tillfälligt hörs sätter sin tillit till Kristi förtjänst allena.((Jfr Luther, WA 26, 147 f. )) Vidare: Det är allmänt bekant att påven inte vill vara någon underdåning utan vill vara den högste i kyrkan och i världen. Trots att han har avskaffat och bannlyst den enda vägen till frälsning, påstår han ändå att endast de som underkastar sig honom kan bli frälsta. Han ändrar på Guds Ord och bud alltefter eget behag. Han vill döma, men vill inte dömas av någon. Han gör t.o.m. anspråk på ofelbarhet. Vidare: Påven gör anspråk på att vara upphöjd över all världslig överhet och kräver av all överhet, att den världsliga överheten skall erkänna hans överhöghet och ställa sig till förfogande för att tjäna hans rike.((Även efter det Andra Vatikankonciliet, som erkänner religionsfrihetens princip, gäller detta, då Guds handlande med samhället ytterst sker genom Rom, som är ”folkens moder”. (T. Hardts anm.) )) Likaså är det allmänt bekant att påvedömet tidigare har tagit och fortfarande tar i sin tjänst allehanda lögnaktiga krafter, tecken och under.

Med rätta påpekar Luther att den makt som påvedömet utövar inte kan förklaras annat än genom diabolisk verkan. Påvedömet står inte bara i strid med Guds Ord, utan det strider också mot allt förnuft. Ingen älskar det, inte ens dess egna anhängare, men alla är rädda, bedragna och tillfångatagna av fromhetens sken och av lögnens tecken och under.((WA 7, 750 f. )) Men det kan inte förnekas att påvedömet ända in i vår tid blivit kvar och förblivit detsamma som förr, även om dess tidigare obegränsade herravälde över världen och kyrkan blivit brutet genom reformationen. Därför heter det med rätta i de lutherska bekännelseskrifterna: ”Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare” och ”Detta visar på det kraftigaste, att påven är den verklige antikrist.”((Om påvens makt och överhöghet, SKB, s. 347, Schmalk. art., SKB, s. 321. ))

Även Philippi visar detta på ett mycket klart sätt, när han skriver: ”I påvedömet återfinnas en direkt motsvarighet till det som den heliga Skrift säger om antikrist. Här finner man inte bara avfall och falsk lära i allmänhet utan människans upphöjelse i Guds tempel i Guds ställe (man kan bara tänka på de två senaste dogmerna: om jungfru Marias obefläckade avlelse (//immaculata conceptio//) och om ofelbarheten). Här träder mänsklig auktoritet in i den heliga Skrifts ställe, mänsklig rättfärdighet i Jesu Kristi rättfärdighets ställe; här upphöjs människobud över Guds Lag; här tillämpas skriftställen som syftar på Kristus (t.ex. Jes. 28:16, Ps. 72:11, Matt. 28:18, Upp. 5:5) på en människa, påven, ja, här tillmäter sig en människa den högsta makten inte bara på jorden utan också i himlen genom avlat, kanonisering av döda, transsubstantiation och liknande ting; här påstår en människa att han //jure divino// är den rättmätige och ende innehavaren av all andlig och världslig makt på jorden, så att han på grund av sin egen ofelbara maktfullkomlighet inte bara skall bestämma gudstjänstformer och förkunna trossatser utan t.o.m. vill göra frälsningen beroende av tron på hans gudomliga auktoritet; här finner man förakt för Guds ordning med äktenskap (genom celibatet); här finner man strävan efter världsherravälde, flirtande med den världsliga makten, utnyttjande av den världsliga makten för egoistiska ändamål; här finns det strömmar av martyrblod; här finns lögnaktiga tecken och under (tänk bara på Louise Lateau, Lourdes och Marpingen, de undergörande Maria- och helgonbilderna o.d.), etc., etc. Allt detta är så karakteristiska drag, att vi inte kan annat än säga: Påven är antikrist.”((Philippi, Lehre vom Antichrist, s. 67.))

Invänder man mot detta att den i 2 Tess. 2 förutsagde antikrist är en enstaka person (en individ), så svarar vi att det som sägs på detta ställe går utöver en människas livstid. Laglöshetens hemlighet verkar redan under apostelns tid, men det finns ett hinder för dess fulla framträdande som först måste undanröjas. Sedan följer antikrists uppenbara framträdande och till slut hans tillintetgörande genom Kristi uppenbarelse vid domen. Även de många lögnaktiga kraftgärningarna, tecknen och undren, genom vilka antikrist bygger och upprätthåller sitt rike, samt det massiva förledandet till orättfärdighet hos dem som går förlorade för tanken till en längre tidsrymd. Philippis bedömning är riktig: ”Det finns inget påstående som exegetiskt sett är mera obefogat och godtyckligt än detta att 2 Tess. 2:3-4 bara kan tolkas som syftande på en konkret, individuell person.”((Jfr Dogm. VI, 181, före honom redan Buddeus: ”Det som sägs om antikrist i 2 Tess. 2:3 ff. är av den naturen, att det inte kan fullbordas av en människa, ej heller under en människas livstid.” Inst. Theol. Dogm., s. 1223.))

Mot bekännelseskrifternas påstående, att den i 2 Tess. 2 förutsagde antikrist står framför oss fullt utvecklad i påvedömet, har det vidare invänts att frågan om antikrist är en historisk fråga, och att den av denna anledning inte kan besvaras med trons visshet. Till grund för denna invändning ligger en tanke som invändningens upphovsmän själva varken kan eller vill upprätthålla. Att i Jesus av Nasaret den utlovade Kristus uppenbarat sig var för judarna på hans tid också en ”historisk” fråga. Men att Kristus uppenbarat sig i Jesus av Nasaret är något som judarna på Kristi tid med trons visshet kunde övertyga sig om utifrån Skriftens profetior och Kristi Ord och gärningar. På samma sätt kan vi genom att jämföra Skriftens förutsägelser med påvedömets ord och gärningar konstatera, att i påvedömet antikrist har visat sig för oss på ett igenkännligt sätt. Spener säger: ”... alltså måste påven också vara antikrist, därför att allt passar in på honom, medan däremot inget kan anföras som visar att det som Skriften säger om antikrist tillkommer någon annan.”((Jfr Gerechter Eifer wider d. Antichrist. Papsttum, 1714, s. 39 f.))

Att romarna förnekar att ”påven är den verklige antikrist” (//papam esse ipsum verum antichristum//), kan man inte ur deras synvinkel klandra dem för. Men att även moderna protestantiska teologer, lutheranerna inberäknade, nästan enhälligt förnekar att påven är antikrist har sin grund i att de – i och med att de förnekar //sola gratia// (synergism) och intar en ”liberal” inställning till Skriften (förnekar verbalinspirationen) – inte inser följande två ting: 1. De inser inte vilket illdåd det är att avskaffa och bannlysa läran om rättfärdiggörelsen. 2. De inser inte vilket avskyvärt brott det är, när påven avskaffar Guds Ords auktoritet och därmed Kristi auktoritet och ersätter Guds Ord med sin egen auktoritet – allt detta med Kristi namn som täckmantel och under stort sken av helighet. Gör någon gällande att påvedömet ändå bekänner den kristna lärans huvudartiklar, t.ex. artikeln om Treenigheten och artikeln om Kristi gudamänskliga person, så är vårt svar att ingen människa blir frälst genom dessa artiklar, om vid sidan om dem den kristna läran om rättfärdiggörelsen förnekas och förbannas. Utan artikeln om rättfärdiggörelsen är alla andra läror tomma hylsor.((Jfr Luther, WA 46, 20 ff. ))

Att sedan påvedömet fortfarande bekänner dessa huvudartiklar hör till den yttre prydnad varmed det söker dölja sitt avfall från den kristna läran. Invändningen att det funnits flera personligen ärbara och t.o.m. fromma påvar vilar inte på någon kristen bedömning. Det kan inte vara tal om fromhet hos påvarna, eftersom även de ”fromma” bland dem står i spetsen för och dirigerar maskineriet genom vilket den kristna tron avskaffas och bannlyses. Luther: ”Påvedömet är ett sådant furstendöme, som utplånar tron och evangelium.”((WA 7, 752. )) Är enstaka påvar i borgerlig mening ärbara, så hör även detta till det yttre sken varigenom antikrists inre, andliga styggelse döljs. Alla kännetecken som 2 Tess. 2 nämner passar in på alla påvar.

Mycket riktigt är Joh. Adam Osianders kommentar till detta: ”Det skall observeras, att antikrists väsen inte består i personlig redlighet eller personlig ogudaktighet utan i ämbetets beskaffenhet. Men det finns inte någon påve, vilken han än må vara i ordningsföljden och hur redlig han än är, som inte har sagt att han är kyrkans allmänna överhuvud, som inte har utövat herraväldet i andliga och världsliga ting, som inte har godkänt det tridentinska konciliets anatema, även om han av politiska skäl tidvis avstår från mord och tyranni.”((Jfr Colleg. Theol. VIII, 162. ))

Ännu tydligare har detta uttalats av Luther, då han visar att det ifråga om påvedömet inte rör sig om påvens utan om påvedömets ondska. Han säger: ”Det är en stor skillnad mellan det furstendöme som påven har och alla andra furstendömen i hela världen. Dessa, vare sig de är goda eller onda, inte kan skada om man tål dem. Men påvedömet är ett sådant furstendöme som utplånar tron och evangelium. ... Därför straffas inte furstens ondska utan ondskan i furstendömet, som är sådant att det inte kan eller får förvaltas av en from, redlig furste, utan endast av en som är en Kristi motståndare.”

Läran att påven är antikrist inte är en av den kristna lärans fundamentalartiklar, därför att en människa är kristen endast genom kunskapen om Kristus och inte genom kunskapen om antikrist, och därför att det både före och efter antikrists uppenbara framträdande funnits många rättsinniga kristna som inte känt igen påven som antikrist. Men varje lärare i den kristna kyrkan, som känner till påvedömets historiska fenomen och ändå inte fattar att påvedömet är den i 2 Tess. 2 förutsagde antikrist, måste man beteckna som svag i teologin. Det har i allmänhet framhävts av våra lutherska teologer, att även profeten Daniel och S:t Johannes uppenbarelsebok beskriver påven som den i 2 Tess. 2 förutsagde antikrist.