Kristen dogmatik

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
====== Förord till den svenska upplagan ======

Den svenska, bearbetade översättning av Pieper-Muellers //Christliche Dogmatik// som nu framläggs har följande bakgrund. Genom ett större anslag av Carl-Bertel Nathhorsts Vetenskapliga och Allmännyttiga Stiftelser år 1968 fick Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige möjlighet att påbörja en översättning av Pieper-Muellers dogmatik. Översättningen anförtroddes åt teol.kand. Edward Rye. Redan i samband med att översättningen sålunda beslöts, förutsattes, att den färdiga översättningen skulle göras till föremål för en viss bearbetning, vilken skulle utföras av författaren till detta förord. Därmed förstods icke någon innehållslig förändring utan ett tillrättaläggande för svensk publik närmast genom utelämnanden av referenser och citat som onödigt tyngde texten. Många av de namn som förekommer hörde redan under J.T. Muellers tid till en förgången generation och kan vara okända storheter även för fackteologen av i dag.

Den bearbetning som den först iordningställda översättningen enligt planerna kom att underkastas har skett med största respekt för författarens auktorsrätt. Även när de detaljerade hänvisningarna bortfallit, har det faktiska innehållet oftast inarbetats i texten på ett mer anonymt sätt (”Man har menat ...”, ”Någon har sagt ...”. etc.) Hänvisningar till mer kända skrifter har bibehållits. Detta gäller inte bara de värdefulla referenserna till de evangelisk-lutherska bekännelseskrifterna och Luthers verk utan också hänvisningar till den lutherska ortodoxin, till Tridentinum, Calvin och andra sådana teologiska storheter av förblivande intresse. Pieper-Muellers hänvisningar till bekännelseskrifterna har överförts till att gälla ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter”, ed. Helander (= SKB). På denna punkt har jag erhållit vänligt bistånd av andra som engagerat sig för denna boks utgivande.

Beträffande Lutherreferenserna har jag i princip låtit endast hänvisningarna till den vetenskapliga Weimarutgåvan kvarstå och därvid kunnat fullständiga boken genom att ange ställe i denna utgåva även för de citat som Mueller av skäl som han redovisat i sitt förord måst lämna utan Weimarreferens. I några fall har det dock visat sig, att Pieper-Mueller brukat textmässigt osäkra Luthercitat som ej upptagits i Weimarutgåvan; i sådana fall har hänvisningen till Saint Louis-utgåvan fått kvarstå. Undantagslöst gäller det dock fall, där liknande tankar ofta uttrycks av Luther på andra, textmässigt säkra ställen. Hänvisningar till Saint Louis-utgåvan, Missourisynodens bearbetning av den äldre Walchutgåvan från 1700-talet, har likaså fått kvarstå, när det gäller Luthers motståndares skrifter som nämligen avtrycks i detta på historiskt material så rika verk. Genomgående har felaktiga hänvisningar rättats.

Under arbetet med boken har jag kommit att göra iakttagelser som bekräftar Muellers ord om den tidsnöd, under vilken han gjort sin bearbetning av Piepers stora verk: Mueller har ibland felaktigt återgivit Piepers mening. Jag har i sådana fall ansett mig böra återföra texten till Piepers ursprungliga avsikter. Någon gång har detta skett utan en fotnot om saken. Det rör sig i sådana fall om detaljer av den typen, att Pieper i sitt stora verk t.ex. talar om islams 99 rosenkranspärlor (I, s. 531, med referens till ett religionshistoriskt verk), vilket hos Pieper-Mueller, s. 208, blir ”//die 99 Rosenkranzperlen der Römischen//”, alltså den romersk-katolska rosenkransen. I detta fall har meningen utelämnats; i andra har en ändring vidtagits utan markering. Andra misstag har jag närmare redovisat i en not. Mer svårbemästrat har det förhållandet visat sig vara, att Mueller vid komplicerade frågor (typ försynen) icke till fullo återger förlagans avvägningar. Detta beror givetvis till stor del på de svårigheter som vidlåder all förkortning. Mueller pekar ju också själv på, hur han låtit mycket av det exegetiska materialet bortfalla, vilket också ger en mer onyanserad bild. Jag har avstått från att kommentera dessa större frågor och hänvisar blott allmänt läsaren till den ”stora Pieper”.   

Texten återger alltså Pieper-Muellers eller i varje fall Piepers syn. I några noter har jag anmält avvikande mening. Det gäller i första hand läran om nattvardens konsekration och om lokalförsamlingen, båda punkter, där under senare år en lärokamp inom gammallutherdomen förevarit. Att på detta sätt editera en text står i bästa överensstämmelse med missourisk praxis. Också utgåvor av erkända auktoriteter försågs där med nödvändiga anmärkningar om författarens av omständigheterna betingade avvikelser. I några fall uttrycker noten inget ogillande utan vill blott ge en förklarande kommentar till den svenska läsarens hjälp.   

Till en sådan hjälp bör måhända också räknas en kort introduktion av de båda författarna och deras bakgrund. Johannes Theodor Mueller (1885-1967) tjänstgjorde 1920-1964 vid Missourisynodens stora teologiska högskola, Concordia Seminary i Saint Louis, Missouri, från 1931 som efterträdare till Franz Pieper såsom professor i dogmatik. Han utgav ett 50-tal större och mindre skrifter. Hans stora uppgift var bevarandet av arvet från föregångarna. Själv född i Amerika tillhörde han den ännu tysktalande generationen. Franz August Otto Pieper (1852-1931) var född i Pommern och kom 1870 till Amerika. Redan 1878 professor vid Concordia Seminary efterträdde han 1887 C.F.W. Walther som fakultetens rektor och var 1899-1911 som denne även Missourisynodens president. Hans dogmatiska verk visar hans stora kunskaper i den reformatoriska litteraturen, däri inberäknat bakgrunden till Konkordieformeln. I mycket står han i tacksamhetsskuld till sin föregångare Walther, som i viss mening kan ses som den egentlige upphovsmannen till Pieper-Muellers dogmatik. (Kapitlet om Luther och Skriftens inspiration återgår t.ex. nästan helt på Walther.) Carl Ferdinand Wilhelm Walther (1811-1887), prästvigd 1837 i Tyskland, kom 1839 till USA, där han 1847 blev Missourisynodens förste president och 1850-1887 undervisade vid sin skapelse Concordia Seminary i Saint Louis. Den lutherska, bekännelsetrogna teologi som Walther utvecklade, uppfattas ofta felaktigt som ett slaviskt återvändande till ”1600-talets ortodoxi”. Tvärtom kom inträngandet i reformationens teologi Walther trots stor uppskattning i mycket att på några punkter kritiskt behandla det ortodoxa arvet. Dessa självständiga insikter bar frukt i ett vittomfattande författarskap som täcker olika discipliner, och i en kyrklig gärning som synodalpresident, professor och tillika kyrkoherde – eller snarare biskop – för Saint Louis fyra församlingar. Ett tiotal postillor vittnar om en utomordentlig predikobegåvning med centrum i påskpredikan. Walther ivrade för återupplivandet av klassisk, luthersk liturgi och privatbikt.   

På punkt efter punkt lyckades det honom att skapa ett lutherskt kyrkoliv, befriat från främmande avlagringar och som förmådde bära frukt på det mest överflödande sätt. Kärnan i allt detta arbete var givetvis den bibliskt begrundade lärouppfattning som Pieper-Muellers dogmatik skänker oss i andra och tredje generationens tappning.   

De i den svenska utgåvan använda Lutherhänvisningarna är de allmänt vedertagna. ”WA” avser alltså Weimarutgåvan av Luthers verk, ”WA B” bibelutgåvan. ”W2” är den ovannämnda Saint Louis-utgåvan eller ”Walch 2”. Muellers något oregelbundna förkortningssystem har av förbiseende fått kvarstå i denna upplaga, när det gäller vissa uppslagsverk, bekännelseskrifter etc. Svenska substantiv med en allmän och en teologisk betydelse har i sitt teologiska bruk stavats med stor bokstav: Ordet (men sakramenten), Lagen (men evangeliet). Ord som ”Frälsare” har stavats med stor bokstav såsom titel, eljest icke.   

Latinska citat och uttryck har bibehållits för att införa läsaren i teologins uttryckssätt och kyrkans klassiska dogmatiska språk. De har dock alla försetts med svensk översättning. Detta gäller även grekiska ord, vilka har återgivits med latinska bokstäver.   

För de ofullkomligheter som med nödvändighet vidhäftar denna svenska utgåvas yttre dräkt bär jag ensam ansvar. Min sakliga genomarbetning av texten har givetvis framtvingat även en språklig sådan, vilken ej kunnat begränsas till den närmast tänkta uppgiften att ansluta till gängse svensk teologisk terminologi.   

**Stockholm den 15 maj 1985   Tom G. A. Hardt**